Jag åkte det blå tåget imorse och tittade ut på himlen inifrån det varm ljusa. Den skimrade i kallt blå, nästan kolsvart över trädtopparnas svarta skuggor. Men mellan glesa träd kunde man skymta det vitblå gryningsljuset som snart skulle domineras av rosaröd glas. Det var tidig morgon, innan gryningsljuset vaknat helt. Då när frosten sover över det kalla snötäcke som i ett glitterhav bäddar ned sommargräset. Väntan. Allt väntade på ljuset. Ljuset som kommer leka över det tillsynes fluffiga täcke av snö, den djupa himlen väntade på att få omfamnas av ett ljusgrått dis av ljus och lycka. Naturen väntade på att hälsa det vakna folket godmorgon. När det till sist sprack ut i ett ljust godmorgon så förstod jag med ett leende och kalla vindbitna kinder att idag var det en av frostens förunderliga dagar – Jag tror det kommer bli en fantasitskt dag, och ett ojämförbart år!
