Glada tankar har lämnat min tillvaro och ersatts med mörkare illusioner. Jag vet att världen är fantastisk och underbar. Men idag är jag grinig, det var jag igår också – och jag har inte PMS. Man skulle kunna säga att jag hade en dålig dag igår och idag är Dagen Efter. Så jag är dåligthumör-bakis. Hoppas det går över imorgon så jag ska bli den speedade ekorren som jag lärt mig att tycka om så mycket. Min omgivning skulle nog gilla ett mellanting. Jag jobbar på det skulle man kunna säga.
Nu tutar tåget utanför, hihi, jag blev faktiskt lite glad över det. Och när jag blir glad tänker jag automatiskt på Carro… Och nu ler jag. Hon är så otroligt snäll. Carro är en mysig tjej som gör mig så otroligt glad, hon är den där som alla vill vara men ingen förstår. Hon har en varm själ, strålande medkänsla och är givmild som en ängel – vackrare än kärleksgudinnan själv. Hon är en av de vackraste blommorna i min trädgård av vänner.
… Min värld just nu är som låt oss säga ett fönster. Utanför fönstret gömmer sig en fantastisk värld med sprakande färger, ljuvlig musik och fullt av möjligheter.
Det finns småsmå myggor i min värld, de kommer bara då det regnat, och försvinner på ett par dagar. Myggorna är personer, eller gamla minnen som gör mig ledsen.
Regnet är tårarna som motsvarar den dåliga dagens händelser. I mitt annars så renputsade fönster hänger nu ett myggnät för. Ett nät spunnet av oro, hat och ånger.
Myggorna kan inte längre göra mig någon fysisk skada utan bara riva upp de ärr som bildats efter långvariga sår. Nätet blockar de skickligt. Men jag ser dem, och jag minns. Det gör ont att se svärmarna bli tjocka som moln och täcka allt det vackra som jag så gärna vill fokusera på.
Så misstolka mig rätt, trädgården är kvar, men istället för att se den soldränkt genom ett öppet fönster, och känna värmen från ljumma vindar, så sitter jag i ett kyligt rum och lyssnar på surret av gamla minnen genom trådar av oro, hat och ånger.
Men det klarnar och trädgården kommer lysa lika klart imorgon som den gjorde för två dagar sedan.
En tanke som gnager just nu är:
Det är inte naturligt att själva välja när vi ska födas eller dö. Men vi har dock ett val att dö, vi kan hoppa från en hög höjd, lägga oss på ett tågspår, hoppa framför något fordon som färdas för snabbt för att hinna bromsa, skära sönder en pulsåder, ta en massa tabletter… Alternativen är många att avsluta sitt liv på. De står till allas vårat förfogande. Eller? Alla får faktiskt inte välja. De som instituationerna redan tagit, de har inte längre rätten att välja. De anses inte vara kapabla, och kanske är det också så. Men vem har rätten att välja att en annan inte ska få välja att dö? Instituationerna tar oss och tar ifrån oss våra val. Vare sig det handlar om att göra konst av sin kropp på ett destruktivt vis eller dö. Vi har rätt att göra destruktiva val till instituionerna tar oss. Jag vill inte bli intagen på en institution, jag vill inte göra desturktiva val men jag vill ha möjligheten och friheten att ha makt över mitt liv och mina val i största mån som är möjlig inom rimliga gränser. Flumigt inte sant? Det går över 
Veckan citat som skär sönder mig inifrån:
”Ge mig lite kärlek, som bara du kan ge mig nu, och hjälp mig över på andra sidan”
”Jag förstår dig inte mamma, ni pratar ett annat språk. Jag kommer till dig snart, lille mamma, och då kan jag förstå dig… Snälla du, hjälp mig till min mamma, jag förstår inte vad de säger”
*****
… Jag älskar dig, men jag kan inte ge dig döden – institutionen har dig och har gjort ditt val. Men tids nog ska du få försonas med dina älskade. Tids nog min älskade vän, håll ut, allting kommer bli bra!
Puss på er alla och ha en fortsatt trevlig vecka – min kommer helt klart att bli bättre (:
